Framme
Igar var en laaaang dag. Den borjade med att vi akte hemifran lite over fem pa morgonen. Jag tog flyget till Stockholm. Jag satt langst bak och vi landade i grevens tid kan jag saga. Jag har aldrig matt sa daligt pa ett flyg nagonsin.
Val i Stockholm satt jag och sov lite innan det var dags att ga pa planet. Jag fick ga pa nastan sist eftersom min biljett inte hade en plats reserverad at mig sa jag fick i stort sett det som blev over. Fick en gangplats pa raden som var tredje langst bakifran. Satt bredvid ett par fran Linkoping. Tjejen var jattetrevlig.
Val framme i NY sa borjade saker bli trakiga. Det var en passkontroll som tog typ en timme. Eftersom jag satt sa langt bak pa planet sa kom jag av nastan sist vilket innebar att jag hade 300 personer fran mitt flyg framfor mig. I kon sag jag FilipochFredrik-Fredrik.
I passkontrollen stallde de massa fragor. Vart jag skulle, vad jag skulle gora dar, om det var min forsta gang dar, varfor jag inte gick i skolan, om jag reste ensam, varfor jag reste ensam, om mina foraldrar visste att jag reste osv..
Sen var det dags att hamta ut mitt bagage och checka in det igen. De pa Kalmar flygplats kanske inte ska saga att man inte behover gora nagot alls med sitt bagage om de inte ar sakra. Men jag checkade in det igen iallafall. Tog taget till en annan terminal, fixade ett boardingpass, gick igenom sakerhetskontroll och letade upp min gate. Allt detta tog lite mer an 2 timmar. Jag forstar att vissa missar sina anslutningsflyg i USA.
Val pa nasta plan satt jag vid fonstret bredvid ett amerikanskt par. De skulle till Costa Rica for nagon cyklingsgrej om jag forstod ratt. De var jattetrevliga och vackte mig nar maten kom, fikat kom, nar vi skulle fylla i blanketter och sant.
Efter den flygresen var jag antligen framme. Passkontroll igen och sen hamta ut bagaget. Det kom pa tva olika rullband sa det var lite svart. Speceillt eftersom man aker ensam. Sa stod man dar. Vantade, tittade, vantade, tittade. Till slut hade nastan alla fatt sina bagage. En tysk kille i min alder fick inte heller sin vaska. Sen var det tva till vars vaskor antagligen tagits av fel person. Men min vaska och den dar killens var inte med over huvudtaget. Vi fick fylla i lite papper och sant. Nar jag kom ut ur flygplatsen fanns det ingen dar att hamta upp mig. Jag fick lana en telefon och ringa mitt hostel. En liten man kom fram till mig och fragade om jag var Sara och sa att min skjuts skulle komma om en stund. Tva timmar efter planet landat sitter jag i en bil pa vag till mitt hostel.
Val framme pa hostlet sa skulle hela Afrika gora sin tvatt. Seriost. Det ar en jattegrupp med afrikaner har. Sakert 30 personer. Alla skulle lamna in sin tvatt till killen i receptionen sa det tog typ 40 minuter innan jag fick checka in. Sen fick jag min nyckel, smyga in i mitt rum eftersom alla lag och sov, for att sedan somna sjalv.
Idag kanner man sig sadar fresh. Har duschat och tvattat mig med handtval. Har pa mig samma klader som igar och hoppas verkligen min vaska kommer ikvall. Annars maste jag kopa lite klader idag. Tankte inte pa att ha ombyte i mitt handbagage..
Nu regnar det har. Det ar trots allt regnmanad. I morse at jag pannkakor fast de var ganska torra.
Jag vet inte om jag ska checka ut harifran idag eller om det ar imorgon. Vi far se.
Snart ska jag val iallafall fa lite info om allt och kolla runt lite i stan. Jag ar ratt trott trots att jag vaknade och gick upp av mig sjalv kl 8. Det var nagon lastbil som tutade sa det var lite svart att ligga kvar.
Det var stundens uppdatering.
Later
Torsdagen kommer komma
Sååå imorgon ser min dag ut typ:
Gå upp ur sängen utan att ha sovit (antar jag) för att sedan försöka äta frukost kl 5 på morgonen..
06.25-07.15: Kalmar - Stockholm
10.25-12.55: Stockholm - New York (Flygtid 8 h 30 min)
17.15- 20.30: New York - San José (Flygtid 4 h 15 min)
Så imorgon kommer jag flyga tillbaks i tiden. Och folk har sagt att man inte kan det...
Känns bra att ha rätt mycket tid i New York för annars hade jag suttit hela flyget dit och stressat upp mig om att jag inte skulle hinna.
Nyss åt vi pizza och ikväll ska jag vräka i mig svenskt godis. Det är okej!
Blir lite illamående när jag tänker på allt. Resan alltså, inte godiset.
Ska väl försöka trycka ner det sista i väskan och kolla lite på tv. Ska bort till min syster och hennes familj sen med.
Yeye, annat kallar!
Yo soy rabiosaaa
Försöker pigga upp mig själv lite med musica.. Man blir ju lite deppig ibland.
Volontär i Costa Rica
Jag wingar ju inte allt detta själv som ni kanske förstått. Varken Costa Rica eller Kina. Ska man åka till länder som de så tycker jag att man ska åka med en organisation. Min heter worktravelcompany.
På samma hemsida hittar ni info om Teach and Travel China som jag var på Juli till Januari.
Man måste se sig om lite. Ifrån Nybro ser man inte mycket! :)
http://www.worktravelcompany.se/country-program.cfm?country=Costa%20Rica
Ord utan handling betyder ingenting
Så igår spenderade jag tid att fixa värsta tårtan. Mamma, Ulrika, Axel, Stella och Hanna firade mig och verkade gilla tårtan :)
Jag fick grejer till resan, typ ryggsäck att ha som handbagage och lite sånt. Fick också goda parfymer, god choklad och fina ljuslyktor :) Massa fint helt enkelt!
Det är inget sammanträffande att jag åker några dagar efter min födelsedag. I år ville jag fira den hemma så såg till att jag inte åkte innan den.
Idag har jag försökt packa. Jaa.. Det är inte alltid så kul faktiskt.. Väskan känns full och jag har massa saker kvar som ska ner i den. Blev lite arg och deppig över det så jag gick in med allt i Henkes rum där det får ligga tills imorgon. Då jag måste ta tag i det på riktigt. Jag ser inte fram emot det.
Ligger i min säng och tänker på att detta är näst sista natten i min egen säng på jättelänge. Fast jag vet å andra sidan att om typ 3 veckor har jag fått en vardag och ett eget rum. Det tar inte så lång tid innan man anser det vara ens riktiga säng. För det är det ju, iallafall för en tid.
Mitt handbagage kommer vara som ett apotek. Hur mycket tabletter som helst känns det som. Bäst att ha det i handbagaget om de vill kolla vad det är. Massa annat ska också få plats, typ datorn. Tur att jag fick en bra ryggsäck! Annars skulle det aldrig gå.
Än så länge har jag lyckats få ner alla kläder, skor och vissa hygienartiklar i den stora väskan. Den känns full men den väger bara 15 kg. Hem från Kina vägde den 26 kg så det borde finnas mycket packningskapacitet kvar. Det gäller bara att orka pussla.
Jag har lite svårt att bestämma vad som ska med och vad som ska lämnas hemma. Jag hade velat ta med mitt fina Family-halsband som jag fått av Henrik och Sandra men å andra sidan vill jag verkligen inte bli av med det. Jag tror det får stanna hemma. Lycko-Angie får följa med istället :)
Imorgon ska jag packa klart, växla lite pengar, rota fram lite kort (sist hade jag inte med mig några kort alls typ, man lär sig av sina misstag) och köpa det sista. Typ en tandborste.
Jag kommer nog ha en busy day imorgon så jag borde sova snart. Jag hoppas att jag inte drömmer mardröm inatt igen. Nattens dröm var en blandning av massa intryck jag fått de senaste dagarna. Den glömmer vi helst!
Det finns de som lever en mardröm just nu. Även om jag är på andra sidan jorden så finns jag alltid där ändå, you know it!
Over and out, sängen kallar.
Snygg tårta om jag får säga det själv! Det var lite svårt att skriva bara, det kanske syns.
Min lycko-voodoo-Angie som jag fått av Henrik och Sandra. Hon får åka förstaklassigt (handbagaget). :)
Seriösa klubben
Köper jag ett paket med 30 st Chloroquinetabletter så får jag 2 viagratabletter helt på köpet!
Men, vänta nu........
http://refreshapoteket.com/priser/chloroquine.html
I should know who I am by now
10 dagar kvar tills jag åker igen. Skrämmande. Vet inte om jag är lika rädd som jag var sist jag åkte. Ja, jag är rädd. Vissa verkar tro att jag är gjord av sten och åker utan att bry mig. Årets skämt. Jag är rädd. Klart man är, eller? Jag kanske har åkt till andra sidan jorden en gång men jag är inte säker på att det gör det lättare denna gång. Hade jag åkt tillbaks till Kina så hade jag nog varit lugnare. Då hade jag vetat vad som väntade. Jag har aldrig varit i Centralamerika. Jag har ingen aning om vad som väntar mig. Jag har varit i 6 europeiska länder och Kina. Jag är ingen supervan resenär. Bara för att jag bodde i Kina i ett halvår behöver ju inte det betyda att ett halvår i Costa Rica blir lättare. Jag tror inte det iallafall.
Vissa saker vet jag ioförsig. Hur vissa saker känns. Saknad och längtan hem. Saknad efter familj, vänner, kultur, mat, möjligheter. Jag är nog lite mer förberedd denna gång men jag vet inte om det är så bra heller. Dessa saker kanske inte kommer slå mig stenhårt efter 1 månad men å andra sidan kommer jag känna saknaden från sekunden flygplanet lyfter. Återstår att se om det gör saken bättre eller sämre. Det finns ingen återvändo i vilket fall. Från och med Kina kommer jag alltid veta hur det känns att vara väldigt långt hemifrån i en extremt annorlunda kultur.
Klart man är rädd. Fast sånt får ju inte stoppa en från att göra saker. Jag är så mycket mer än bara rädd. Jag är förväntansfull. Vissa älskar känslan av bergochdalbanor, den där skräckglädjekänslan. Det är lite så jag känner. Jag är skiträdd. Jag vet inte vad som kommer. Av någon anledning så har jag en skräckkärlek till den. Ibland blir man illamående när man tänker på resan. Man kan inte riktigt greppa känslan eller förstå vad som kommer. För det vet jag inte riktigt.
Denna gång flyger jag själv Kalmar-Stockholm-New york-San José. Till Kina åkte vi nio svenskar samtidigt. På samma flyg utan mellanlandningar. Nu är jag själv. Det blir några nätter på hostel när jag kommer fram sen blir jag placerad i värdfamilj som jag ska bo hos i två veckor. Under dessa två veckor ska jag bo i San José och läsa spanska. Förhoppningsvis är det fler volontärer men jag har inte riktigt lyckats få fram det av organisationen jag åker med.
Efter de två veckorna hamnar jag 2,5 mil bort i en stad som heter Cartago. Där ska jag bo hos en värdfamilj och arbeta på ett barnhem i sex månader. Jag måste lämna landet minst en gång för att förnya mitt visum som görs genom att lämna landet i 72 h för att sen komma tillbaks igen. Man får tre månader när man kommer in i landet. Jag är lite rädd att jag ska behöva göra det själv. Typ åka en bussresa till Nicaragua eller Panama över en helg ensam.
Efter min barnhemstid är över har jag två veckor innan hemresan är bokad. Får se hur mycket pengar jag har kvar så det får avgöra vart jag åker. Skulle gärna åka till Brasilien eller Chile eller något. Cuba kanske?
Man får se hur det blir. Kanske blir att man åker runt lite i Costa rica eller lägger sig på karibiens strand i två veckor? Har inte planerat sånt. Det får jag ta som det kommer. Mycket beror på pengarna och på hur mycket packning jag har. Resa med skitmycket packning är sådär kul. Been there - done that.
Slutligen vill jag bara slänga in att saker löser sig. Det kan ta tid och energi men det löser sig. Värdfamiljen och jag funkar inte alls - bara att byta. Barnhemmet är hemskt - byt projekt. Man vill hem - åk hem.
Jag tänker inte riktigt så men vissa gör. Jag kan inte riktigt se hur värdfamiljen och jag inte skulle passa. Att anpassa mig till andra kulturer är jag ingen nybörjare på. Att barnhemmet skulle vara hemskt kan jag inte tänka mig heller. Klart att det kommer vara jobbigt i början. Föräldralösa barn - det skär i hjärtat.
Jag tänker positivt. Utgår från att allt kommer vara bra. Visst, vissa säger att det leder till besvikelse men jag väljer hellre att vara positiv än negativ.
Om jag skulle gå runt och oroa mig för att något hemskt ska hända hemma skulle jag aldrig kunna åka. Det som händer det händer och förhoppningsvis finns det en mening med allt.
Man måste våga tro på livet liksom.
Hemska saker händer även om man är hemma. Att stanna hemma hindrar oftast inte saker från att ske.
Ingen har lovat mig en morgondag.
Man får leva medan man kan.
No regrets.
Explosive
När vi var på Öland var mamma och jag ute och cyklade lite när hennes cykel började krångla.
Jag: Testa att växla?
Mamma: Det hjälper inte.
*Tio minuter senare cyklar vi in på vår tomt och jag ser hur mycket löv det är*
Jag: Man kanske borde räfsa lite..
Mamma: DET HJÄLPER JU INTE ATT JAG VÄXLAR!
Igår var vi på Hansa city och skulle fika. Den mest efterblivna människan någonsin jobbade där.
Jag: Vad är det för muffins? *pekar*
Hon: Vilken?
Jag: Den ljusbruna (fanns bara två sorter)
Hon: Vad?
Jag: Vad är det för muffins?
Hon: Vad?
Jag: DEN LJUSA MUFFINSEN, VAD ÄR DET FÖR NÅGON?!
Hon: Aha, muffins....
R-TARD.
Är man hörselskadad OCH efterbliven kanske man ska jobba med något annat.
Förvrängda självbilder
Fast det är nog där den första skillnaden kommer. Smalt är fint till en gräns. För smal är inte fint. Undernärd är inte fint.
Jag skulle aldrig kunna ge upp att äta. God mat, godis.. Never.
De å andra sidan har ingen smak kvar. Inget smakar. Allt blir bara ångest.
Ät en enda tomat på en hel dag och spring i två timmar för att få bort den.
Ät inget på flera dagar, sen ät allt som kommer i ens väg för att senare ha ett mindre trevligt besök på toaletten när allt tvingas upp.
Jag går in i klädaffärer och skrattar åt de minsta byxstorlekarna. Man mäter och den går halvvägs runt låret. Byxbenen är 1 dm längre än mina egna ben. Skratt. Det är för sjukt. För smalt. Fast på något sätt är det ändå idealet och många strävar efter det. Inget att skratta åt egentligen men vad ska man göra?
Det är ingen hemlighet att det är modet som skapar de extrema idealen (vissa skyller på killar med). Man bannar kläddesigners som vill ha undernärda modeller. Det är väl inte där problemet ligger? Hur många modeshower har jag tittat på? Hur många svindyra märkeskläder äger jag? Vad har superstora kläddesigners med att göra hur stor H&Ms storlek 36 är? Allt kanske inte hänger på storlekar på kläder men det är ändå där man får svart på vitt på något sätt. Har man storlek 40 är man inte smal. Har man storlek 32 så är man det.
Jag tycker ändå att problemet delvis ligger hos de stora, billigare klädkedjorna. Klädkedjorna där många köper kläder. Gina Tricot, Hm, Vero Moda, Vila. Om de skulle sluta med sina löjligt små 34or (som snarare borde räknas som storlek 30) skulle iallafall lite av pressen försvinna. Eller är jag helt ute och cyklar nu?
Jag vet inte vart det börjar men någonstans är det ju. Om det börjat så borde det väl kunna ta slut?
Och ja, jag vet att detta inte är något som började nyligen. Det har säkert funnits hur länge som helst men mycket har faktiskt ändrats och fått lösningar bara de senaste 50 året.
Kommer att stoppa ätstörningar vara lite som finding a cure for cancer? Omöjligt?
Kunde laddat upp värsta skräckbilden men jag vill faktiskt inte. Vill ni se det, google it. Jag mår dåligt av att bara se bilder.
The world falls down around us
Cause I will take it on the chin, for you.
So lay your cuts and bruises over my skin.
I promise you won't feel a thing.
Cause everything the world could throw
I'll stand in front. I'll take the blow for you.
For you.
Pri(n)celess
Stella och jag sitter på lekplatsen och har nyss trollat alla elaka priater till rosa grodor.
Stella: Nu ska vi gifta oss med våra prinsar.
Jag: Okej. Vem är din prins?
Stella: Simon på dagis!
Jag: Vem är min då?
Stella: Ehh.. Hmm... Du kanske...inte har någon?
Aj?
Alltså tjejen är inte ens fem år men koll på läget - det har hon. 
