Det hela borjade nar Sanna och jag akte till en jobbmassa i Vaxjo. Efter det bestallde jag hem massa kataloger eftersom jag var sugen att aka till Australien. Jag bestallde hem Work and travels katalog som hade en del olika stallen att aka till. Jag laste om Australien men var inte overtygad. Utan att jag visste det sa laste pappa igenom katalogen och fastnade for en grej. Sa det var sahar det gick till:
- Sara, vad sags om att aka till Kina och undervisa barn i engelska?
- Ja, varfor inte?

I mars akte jag, Hanna och Sanna till Kalmar for att shoppa. Vi blev hungriga och tog en liten tripp till Burger King. Hanna holl pa att forsoka ringa pa en lagenhet hela tiden (den som hon till slut kopte). Det var aven da jag forst berattade om den dar tanken jag hade. Tanken att kanske aka till Kina. Jag berattade att jag var tvungen att gora tester och intervjuer och att det inte alls var sakert att jag ens tankte soka.
(Ida berattade jag for pa Amigo, vad gor matstallen med mig egentligen?)

Vet inte riktigt nar brevet damp ner i brevladan, men det gjorde det iallafall.
Det var valdigt blandade kanslor nar jag fick reda pa att jag kom med. Jag visste ju inte vad jag kunde forvanta mig. Jag hade aldrig varit utanfor Europa. Var min englska tillrackligt bra? Skulle jag kunna undervisa barn? Hur ar det att vara hemifran sa lange?

Med var jag iallafall och banga tankte jag inte gora.

Och nu sitter jag har. Jag har spenderat mer an 5 manader i landet pa andra sidan jorden. Det dar landet man siktade pa i sandladan som barn. "graver du djupare sa kommer du till Kina".
Det ar ett valdigt annorlunda land. Fordelar och nackdelar. Pa nagot satt kanns det overkligt. Bor jag verkligen i Kina? Undervisar jag barn i engelska? Jag?
Engelska ar ju ett skittrakigt amne i skolan. Hur blev jag sa bra?  Jag kan inget om grammatik. Jag kan inte dela upp meningar i grammatiska formler. Jag gar pa kanslan. Later det ratt sa ar det val ratt. Eller?
Och nar blev jag larartypen? Jag tyckte ju inte ens om att prata infor folk. Nar vande det? Nu gor man sig skitlojlig framfor 60 sma ansikten for att de ska titta just pa mig. Lyssna just pa mig.

Jag vet inte om jag har lart kanna mig sjalv eller faktiskt andrats en del.  Eller, det ar val klart man andrats lite?



Fast sa mycket har jag nog inte andrats.. :))