Tredje inlagget pa mindre an en timme. Kanner helt enkelt for att blogga idag. Och att jag ar lite uttrakad. Charlotte vilar for hon tror hon haller pa att bli sjuk och Silke skypar. Har jag berattat hur mycket jag trivs med att bo med dom? Det ar sa konstigt. Vi pratade inte med varandra i Beijing. Alls. Silke och jag bodde i lagenhetsdorrarna mitt emot varandra men anda hade vi ingen aning om vem den andra var. Forsta gangen jag pratade var med Silke var utanfor SevenEleven i Beijing da hon dubbelkollade om jag var Sara som skulle med henne till Changsha. Forsta gangen jag pratade med Charlotte var nog pa tagresan hit. Det ar konstigt hur saker loser sig sa bra. Jag kunde aldrig ana att vi tre skulle passa sa bra tillsammans.
Det ar ibland ganska komplicerat att leva tva liv. For det kanns som att det ar det vi gor. I det ena ar vi fysiskt sett inte dar. Ibland nar de dar hemma behover en sa kan man inte vara dar till 100% eftersom man trots allt ar pa andra sidan jorden. Da ar det annu jobbigare att vara har, nar man behovs nagon annanstans. En av slog riktigt i rock bottom igar men vi pratade om allt och just hur svart det ar att hitta balansen. Balansen mellan att bry sig om allt som hander dar hemma men inte tanka pa det for mycket eftersom det bara bli jobbigare. Hur vi maste prata med varandra om sant har for de hemma forstar inte riktigt hur det ar. Hur vi just nu har en kinesisk familj bestandes av just oss tre. Att vi inte ska ga sjalva med vara problem utan dela med oss, prata om det. Ett delat problem ar ett halvt problem.

Jag vill ocksa att ni hemma ska veta hur mycket jag faktiskt saknar er. Oersattliga. Allihopa.

If you can't cry from your heart you can't smile from your heart.