När lugnet lagt sig, när allt är som vanligt, det är då det känns. När det känns som man aldrig varit iväg är när det gör som ondast. Har inte tänkt på det på ett tag. Inte tänkt på Silke och Charlotte på ett tag. Inte saknat dem på ett tag.
Det bara slog mig nu. Satt och lyssnade på musik och bara började gråta. Vad tomt det är. Vad tomt det känns att inte dela allt med dem. Det var ju vi tre. Vi tre mot Kina. Mot världen. De var ju det enda man hade. Vi var en familj. Vi hade alltid varann. Vi var alltid med varann. Vi fanns ju alltid där. De fanns alltid där. Jag satt ofta på golvet i Charlies rum och pratade bara för att det kändes för ensamt att gå in i mitt eget rum för att sova. Så mycket var vi med varandra. De där tjugo minuterna innan man somnade i sitt eget rum kändes ensamma. Vi gjorde ju alltid allt ihop.
Sex and the city på kvällarna. Silke och jag körde alltid introt. Silke var de mörka tonerna och jag de ljusa. Charlotte nämnde en gång hur mycket hon skulle sakna oss.

Onsdagarna var Walmartdagen. Vi handlade och jag köpte alltid en bit chokladtårta, Silke köpte cheesecake och Charlotte bytte mellan de två. Sen blev det film på kvällen. Tjejmys. Mitt i veckan. Det var vår tradition.

Tänk alla gånger man hörde ljusa skrik följt av ett " SARAAAA!! SPIDEEER!!!!!". Hämta muggen, fånga spindeln, ut genom fönstret. "Are you ok?"

Det var så skönt att slippa vara ensam. Innan har jag alltid behövt ensamtid men det behövde jag inte då. Kanske för att man inte hade sin riktiga familj runt sig och så fort man blev ensam så kände man sig så ensam.

En kväll var vårt badrumsfönster misstänksamt öppet. Charlotte och jag stirrade upp oss och det slutade med att hon tog med sig kudde och täcke och sov hos mig.
En kväll gick jag in i Silkes rum för att fråga något. Där satt hon och grät. Efter 2½ års förhållande började det knaka och hennes pojkvän hade gjort slut. Resten av kvällen satt vi alla på hennes säng och pratade. Pratade och pratade.
En kväll ringde mamma mig oplanerat på skype. Magen vände sig ut och in. Hon hann inte säga "hej" förrän jag frågade vad det var. Efter ett tags skypande går jag ut ur rummet, in i badrummet, tar ut linserna och bara gråter. Jag bara grät och grät. Jag kunde inte sova. Jag ville inte ens gå och lägga mig. Jag satt uppe halva natten och kollade på Ugly Betty. Så där satt vi i vår oranga fula soffa. Jag som bara grät, Charlotte och Silke som inte visste vad de skulle säga. Jag saknar vår fula oranga soffa. Med divanen. Den divan som räknades som min efter jag trillat och fått en spricka i svanskotan. Det som hände när jag och Silke skulle testa hennes nya kamera. Helt plötsligt ligger jag på marken och kan inte röra på mig. Hon skrattade först, sen panik. Hon ville springa och hämta någon men allt jag fick fram var "don't leave me". Aldrig ensam. Alltid med varandra.
Vi lärde oss att gråta ut men också skratta så man grät. Vi ställde upp för varann i vått och torrt. Medgångar och motgångar. Delad glädje blev dubbel glädje och delad sorg blev kanske inte alltid halv sorg, men det fanns något att luta sig tillbaka på. Någon att prata med. Någon som frågade om man var okej när de såg att man inte var det. Någon som satt i samma båt. Leva liv både i Kina och hemma samtidigt. Hänga med i svängarna i allt som hände hemma. Bra och dåliga saker. Roliga och jobbiga saker. Det är svårt att inse saker från andra sidan jorden. Man lever i en värld som känns som en låtsasvärld. Det där var ju inte den riktiga världen. Inte min riktiga värld iallafall. Man kämpade med saker hemma och saker i Kina samtidigt. För att förklara något som hänt hemma för dem var man ibland tvungen att dra längsta historian någonsin, bara för att man ibland glömde att de inte visste allt om mig. De kände mig ju så väl. Men de visste inget om de där hemma. Allt om mitt liv där hemma. Vem var vem? Ibland kändes det som man glömde själv. Hur hängde allt ihop egentligen? Att förklara saker man knappt själv förstod sig på kunde bli förvirrande. Men vad var mer förvirrande än Charlottes lillasysters förhållande med en kille som hon hade barn med men som hade en annan flickvän? Och vad hette Silkes kompis som var i Australien och som skrev på facebook att solen sken varje gång hon pussat en kille? Vem var vem av Charlottes bröder? Vad hette Silkes granne nu igen?
Ja, vi pratade en hel del om livet där hemma. Efter fem månader börjar samtalsämnerna sina och vi inser att vi pratat om det mesta. Man hade koll på mycket av vad som hände i deras liv hemma också. Det gick så långt att de började intressera sig för Kissie... Så få samtalsämnen hade vi kvar. Såklart pratade vi om allt och hur mycket som helst. Men man pratar ju oftast om andra människor. Och vi kände ju faktiskt inte så många gemensamt. Så det blev mest skvaller om livet där hemma. Även om det krävde en halvtimmes förklaring bara för att komma till poängen.

Det är konstigt hur nära man kommer människor på fem månader. Efter att bara blivit ihopparade med varann. Ingen kände någon. Här - ni ska bo ihop. Vem är Silke? Vem är Charlotte?
Och så blev det så bra. När Coco körde oss till tågstationen när vi lämnade Changsha sa hon att under alla år de tagit emot interns så har inga haft så bra samhörighet som vi hade. Det förvånar mig inte. Vi passade ju så himla bra. Det kunde inte ha blivit bättre. Jag saknar verkligen de där små stunderna vi hade i slutet av resan när vi bodde på hostel och sov i samma rum. Alltid någon som sa något innan vi somnade.  Något om hur man skulle sakna Charlottes försök att säga Nattinatt utan att låta som en tysk soldat. Något om hur man skulle sakna Silkes försök att läsa och förstå mina facebookstatusar. Något om hur tyst det skulle bli utan mitt konstanta sjungade. Något om hur mycket vi skulle sakna varann. Något om hur tomt det skulle bli sen.

Nu är det tomt. Att säga hejdå var jobbigt men man var rätt uppe i sin egen hemresa med. Man kände inte så mycket då. Inte lika mycket som nu. Vad gör de nu? Silke har jag skypat med en gång men Charlie är rätt svår att få tag på. Jag är säkert lika svår att få tag på. Skype är aldrig igång längre.

Men vad gör de nu nu? Nu när jag sitter här och bloggar fast jag borde sova?
Hade vi varit i Kina nu hade jag inte bloggat. Då hade jag suttit på golvet i Charlottes rum.