Carro hade rätt, de dagar man inte jobbar går det inte att sova. Man blir helt enkelt inte trött. Idag är min första lediga dag sen förra måndagen så jag kan liksom inte varva ner. Sitter ute i min stuga och.. ja, sitter på facebook och lyssnar på musik. Tänkte att jag kan skriva lite här. Det är ju typ bara jag som läser den ändå så man skriver väl mest för sig själv, fast det är skönt det med.
Tänker lite för mig själv. Om hur saker ändras. Tråkigt. Kanske bra. Mest trist.
Tänker på hur jag ändras. Hur folk omkring mig ändras. Hur min relation och syn på människor i min omgivning ändras. Hur en kompisrelation kan bli något annat för att sen bli ingenting. Det känns som ingenting. Just nu iallafall. Blivit tveksam. Känns som en bra grej förstördes i onödan. No turning back now.. Även om det här löser sig så blir det ju aldrig riktigt samma sak. Var det verkligen det där jag ville? Jag var så säker förut. För en månad sen. 

Fast det är ju grejen med mig när jag åker hit. Byxelkrok i tio veckor. 13 mil hemifrån men jag beter mig som jag är på andra sidan jorden. Näst inpå noll kontakt med folk hemma. Åker aldrig hem på sommarn. Kass på att höra av mig. Att jobba 9 timmar om dagen sex dagar i veckan underlättar inte. Att min mobil nu gått sönder helt så jag varken kan ringa eller smsa är både skönt och jobbigt. Ingen press att höra av sig, det har en logisk förklaring om jag inte hör av mig helt enkelt. Men å andra sidan, ganska jobbigt när man faktiskt vill prata med någon där hemma. Andra somrar har jag varit 100 på vart jag haft alla. De närmsta vet att jag blir sånhär på sommarn men jag gör ju upp för det resten av året. De vet att det inte är personligt. I år vet jag inte vart jag har alla. Kontakten har slackat av på mer än ett ställe. Skyller ingen för det, varken dem eller mig. Det bara blir så ibland.
Tappade ju lite när jag var iväg i höstas. Att hålla kontakten blir nästan jobbig om den inte blir rutin. Svårt att hitta saker att prata om när man pratar för sällan. Så vissa relationer gick väl på sparlågan när jag kom hem medan andra växte sig starka. Trodde jag iallafall. Saker ändras rätt snabbt när det väl kommit i rullning liksom. Ett felsteg sen kommer man in på fel bana. När man väl är där är det kört. Fel, fel, fel. Fort.
Fast problemet är väl egentligen inte det som blev utan det som blev sen. Men det är som det är. Det blev som det blev. Trodde att han var den siste killen på jorden att såra mig.

Så dags att åka till Australien till hösten kanske? Åker ingen med mig så åker jag själv. Måste härifrån.

Måste sova.