Inatt hade jag värsta drömmen någonsin. Så sjukt verklig och jag kände verkligen hur dåligt jag mådde. Ångest.
I drömmen hade jag fått cancer och den var så långt gången att det inte fanns något att göra. Jag var ledsen och grät över alla saker jag inte hunnit med. Skaffa familj och massa sånt. Jag kände sån extrem ångest och jag bara grät och grät. Till slut vaknade jag och började gråta bara för att drömmen var så hemsk.

Det är den värsta dröm jag någonsin haft. Jag trodde verkligen det var på riktigt. Inget var speciellt ologiskt. Inga grisar som flög liksom. Vi satt i vår sommarstuga och åt kroppkakor. Jag satt på golvet och lekte med Cindy och vi pratade om allt jag inte hunnit göra. Vaknade upp med ångest, panik och var bara sjukt ledsen. Sen när man insåg att det bara var en dröm så blev man ännu mer ledsen, ledsen för de som det faktiskt inte är en dröm för. Som blir sjuka unga. Obotligt sjuka.


Skyller förövrigt drömmens kroppkakeätande på att mamma och jag satt och kollade på tvprogrammet Dansbanan i Täfteå igår.
Största anledningen till drömmen måste varit när pappa nämnde någon från Antikrundan (?) som hade typ 52 cancerknölar. Så drömmen hade ju en logisk förklaring, men det visste man ju inte då..

Cancer som är så läskigt vanligt med. Farfar fightade cancer. Mormor fightade cancer två gånger. Pappa fightade cancer.
Är det inte dags att hitta ett effektivt botemedel?