Ibland känns det konstigt. Som en bortglömd del av livet. Nästan 4 år i någon sorts dvala.
Det där kommer väl ingen ihåg längre, eller?
Inte jag iallafall. Jag har ändrats så mycket sen den tiden. Det känns som evigheter sen. Det har väl gått ungefär 1,5 år. Men det känns som mycket längre. Ändå kan jag ibland bli så förbannad. På honom. På mig. Att man kan vara så blind. Det är sjukt. Obehagligt. Nu är det gjort iallafall. Aldrig blind igen. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Skrika. Fast ändå inte. Det där betyder inget längre. Låter rätt hemskt när man skriver det men det är så det känns. Eller inte känns snarare. Det känns ingenting. Såg nyss en bild på oss och jag blir mer arg än glad. Till och med efter såhär lång tid. Borde man inte bli glad då? Komma ihåg de fina stunderna? Jag tänker inte på sånt där. Jag kommer knappt ihåg dem. Jag kommer knappt ihåg något alls känns det som. Inte de dåliga stunderna heller. Jag kommer bara ihåg känslan. Den dåliga känslan. Det är lite av den dåliga känslan jag får när jag ser kort på oss. Det finns liksom inga spår kvar förutom bilderna. Inom mig verkar det bara finnas någon sorts..ilska? Jag vet inte vad det är. Eller är jag bara besviken på mig själv? Att jag lät det pågå?

Allt det där pågick för länge. Jag fick liksom nog. När det var slut så var det som att man slapp det. Inte att man missade något utan att man slapp det. Det borde tagit slut så mycket tidigare. Men det tog iallafall slut. Jag hade förberett mig på att må dåligt. Efter kändes det ibland som att jag gick och väntade på att jag skulle bli ledsen. Inse att det var över och bli ledsen. Men det hände inte. Jag insåg att det var över men sen var det liksom bra. Jag blev gladare. Ett tecken på att relationen egentligen var över långt innan jag sa orden.
Såhär i efterhand vet jag inte vad vi fick ut av varann sista tiden. Sista året? Sista åren? Vi var så olika. Passade vi ens någonsin ihop? Vi hade många bra stunder, men de dåliga överväger. Fast det kanske är bara jag som känner så. För det var bara jag som gav. Hela tiden. Hela tiden. Fick aldrig något tillbaka. Men det var ju då. Jag lärde mig på det.  
Jag blev bränd som ung, så då slipper jag det sen. Förhoppningsvis iallafall. Minsta tecken på något så får det vara. De där små tecknen på att det inte kommer funka, då är det inte värt det. Man ska inte behöva kämpa så mycket. Vi hade det bra också. Ibland. Så jag är inte ledsen över något egentligen. Inte att vi blev ihop och inte att vi gjorde slut.
Det enda som det egentligen gjort mot mig är nog rädslan att släppa in någon på livet. Vill inte gå igenom sånt där igen. Vill inte må dåligt. Vill inte bli bränd.
Det är väl nu den bra känslan borde överväga men den kommer jag faktiskt inte ihåg.

Men nu är allt det där så långt borta. Jag kommer knappt ihåg det längre. Det var helt enkelt inte meningen.   





Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut.
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring.
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut.
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut.
Du säger att du minns och att det känns som igår men det var för länge sen för att ens komma ihåg.