10 dagar kvar tills jag åker igen. Skrämmande. Vet inte om jag är lika rädd som jag var sist jag åkte. Ja, jag är rädd. Vissa verkar tro att jag är gjord av sten och åker utan att bry mig. Årets skämt. Jag är rädd. Klart man är, eller? Jag kanske har åkt till andra sidan jorden en gång men jag är inte säker på att det gör det lättare denna gång. Hade jag åkt tillbaks till Kina så hade jag nog varit lugnare. Då hade jag vetat vad som väntade. Jag har aldrig varit i Centralamerika. Jag har ingen aning om vad som väntar mig. Jag har varit i 6 europeiska länder och Kina. Jag är ingen supervan resenär. Bara för att jag bodde i Kina i ett halvår behöver ju inte det betyda att ett halvår i Costa Rica blir lättare. Jag tror inte det iallafall.

Vissa saker vet jag ioförsig. Hur vissa saker känns. Saknad och längtan hem. Saknad efter familj, vänner, kultur, mat, möjligheter. Jag är nog lite mer förberedd denna gång men jag vet inte om det är så bra heller. Dessa saker kanske inte kommer slå mig stenhårt efter 1 månad men å andra sidan kommer jag känna saknaden från sekunden flygplanet lyfter. Återstår att se om det gör saken bättre eller sämre. Det finns ingen återvändo i vilket fall. Från och med Kina kommer jag alltid veta hur det känns att vara väldigt långt hemifrån i en extremt annorlunda kultur.


Klart man är rädd. Fast sånt får ju inte stoppa en från att göra saker. Jag är så mycket mer än bara rädd. Jag är förväntansfull. Vissa älskar känslan av bergochdalbanor, den där skräckglädjekänslan. Det är lite så jag känner. Jag är skiträdd. Jag vet inte vad som kommer. Av någon anledning så har jag en skräckkärlek till den. Ibland blir man illamående när man tänker på resan. Man kan inte riktigt greppa känslan eller förstå vad som kommer. För det vet jag inte riktigt. 

Denna gång flyger jag själv Kalmar-Stockholm-New york-San José. Till Kina åkte vi nio svenskar samtidigt. På samma flyg utan mellanlandningar. Nu är jag själv. Det blir några nätter på hostel när jag kommer fram sen blir jag placerad i värdfamilj som jag ska bo hos i två veckor. Under dessa två veckor ska jag bo i San José och läsa spanska. Förhoppningsvis är det fler volontärer men jag har inte riktigt lyckats få fram det av organisationen jag åker med. 
Efter de två veckorna hamnar jag 2,5 mil bort i en stad som heter Cartago. Där ska jag bo hos en värdfamilj och arbeta på ett barnhem i sex månader. Jag måste lämna landet minst en gång för att förnya mitt visum som görs genom att lämna landet i 72 h för att sen komma tillbaks igen. Man får tre månader när man kommer in i landet. Jag är lite rädd att jag ska behöva göra det själv. Typ åka en bussresa till Nicaragua eller Panama över en helg ensam. 
Efter min barnhemstid är över har jag två veckor innan hemresan är bokad. Får se hur mycket pengar jag har kvar så det får avgöra vart jag åker. Skulle gärna åka till Brasilien eller Chile eller något. Cuba kanske?
Man får se hur det blir. Kanske blir att man åker runt lite i Costa rica eller lägger sig på karibiens strand i två veckor? Har inte planerat sånt. Det får jag ta som det kommer. Mycket beror på pengarna och på hur mycket packning jag har. Resa med skitmycket packning är sådär kul. Been there -  done that. 


Slutligen vill jag bara slänga in att saker löser sig. Det kan ta tid och energi men det löser sig. Värdfamiljen och jag funkar inte alls - bara att byta. Barnhemmet är hemskt - byt projekt. Man vill hem - åk hem. 
Jag tänker inte riktigt så men vissa gör. Jag kan inte riktigt se hur värdfamiljen och jag inte skulle passa. Att anpassa mig till andra kulturer är jag ingen nybörjare på. Att barnhemmet skulle vara hemskt kan jag inte tänka mig heller. Klart att det kommer vara jobbigt i början. Föräldralösa barn - det skär i hjärtat. 
Jag tänker positivt. Utgår från att allt kommer vara bra. Visst, vissa säger att det leder till besvikelse men jag väljer hellre att vara positiv än negativ.
Om jag skulle gå runt och oroa mig för att något hemskt ska hända hemma skulle jag aldrig kunna åka. Det som händer det händer och förhoppningsvis finns det en mening med allt. 
Man måste våga tro på livet liksom. 
Hemska saker händer även om man är hemma. Att stanna hemma hindrar oftast inte saker från att ske.


Ingen har lovat mig en morgondag.
Man får leva medan man kan.
No regrets.