Förvrängda självbilder
Jag förstår delvis hur de tänker. Anorektiker, bulimiker. Bort med fettet. Bort med det fula. Smalt är fint.
Fast det är nog där den första skillnaden kommer. Smalt är fint till en gräns. För smal är inte fint. Undernärd är inte fint.
Jag skulle aldrig kunna ge upp att äta. God mat, godis.. Never.
De å andra sidan har ingen smak kvar. Inget smakar. Allt blir bara ångest.
Ät en enda tomat på en hel dag och spring i två timmar för att få bort den.
Ät inget på flera dagar, sen ät allt som kommer i ens väg för att senare ha ett mindre trevligt besök på toaletten när allt tvingas upp.
Jag går in i klädaffärer och skrattar åt de minsta byxstorlekarna. Man mäter och den går halvvägs runt låret. Byxbenen är 1 dm längre än mina egna ben. Skratt. Det är för sjukt. För smalt. Fast på något sätt är det ändå idealet och många strävar efter det. Inget att skratta åt egentligen men vad ska man göra?
Det är ingen hemlighet att det är modet som skapar de extrema idealen (vissa skyller på killar med). Man bannar kläddesigners som vill ha undernärda modeller. Det är väl inte där problemet ligger? Hur många modeshower har jag tittat på? Hur många svindyra märkeskläder äger jag? Vad har superstora kläddesigners med att göra hur stor H&Ms storlek 36 är? Allt kanske inte hänger på storlekar på kläder men det är ändå där man får svart på vitt på något sätt. Har man storlek 40 är man inte smal. Har man storlek 32 så är man det.
Jag tycker ändå att problemet delvis ligger hos de stora, billigare klädkedjorna. Klädkedjorna där många köper kläder. Gina Tricot, Hm, Vero Moda, Vila. Om de skulle sluta med sina löjligt små 34or (som snarare borde räknas som storlek 30) skulle iallafall lite av pressen försvinna. Eller är jag helt ute och cyklar nu?
Jag vet inte vart det börjar men någonstans är det ju. Om det börjat så borde det väl kunna ta slut?
Och ja, jag vet att detta inte är något som började nyligen. Det har säkert funnits hur länge som helst men mycket har faktiskt ändrats och fått lösningar bara de senaste 50 året.
Kommer att stoppa ätstörningar vara lite som finding a cure for cancer? Omöjligt?
Kunde laddat upp värsta skräckbilden men jag vill faktiskt inte. Vill ni se det, google it. Jag mår dåligt av att bara se bilder.
Fast det är nog där den första skillnaden kommer. Smalt är fint till en gräns. För smal är inte fint. Undernärd är inte fint.
Jag skulle aldrig kunna ge upp att äta. God mat, godis.. Never.
De å andra sidan har ingen smak kvar. Inget smakar. Allt blir bara ångest.
Ät en enda tomat på en hel dag och spring i två timmar för att få bort den.
Ät inget på flera dagar, sen ät allt som kommer i ens väg för att senare ha ett mindre trevligt besök på toaletten när allt tvingas upp.
Jag går in i klädaffärer och skrattar åt de minsta byxstorlekarna. Man mäter och den går halvvägs runt låret. Byxbenen är 1 dm längre än mina egna ben. Skratt. Det är för sjukt. För smalt. Fast på något sätt är det ändå idealet och många strävar efter det. Inget att skratta åt egentligen men vad ska man göra?
Det är ingen hemlighet att det är modet som skapar de extrema idealen (vissa skyller på killar med). Man bannar kläddesigners som vill ha undernärda modeller. Det är väl inte där problemet ligger? Hur många modeshower har jag tittat på? Hur många svindyra märkeskläder äger jag? Vad har superstora kläddesigners med att göra hur stor H&Ms storlek 36 är? Allt kanske inte hänger på storlekar på kläder men det är ändå där man får svart på vitt på något sätt. Har man storlek 40 är man inte smal. Har man storlek 32 så är man det.
Jag tycker ändå att problemet delvis ligger hos de stora, billigare klädkedjorna. Klädkedjorna där många köper kläder. Gina Tricot, Hm, Vero Moda, Vila. Om de skulle sluta med sina löjligt små 34or (som snarare borde räknas som storlek 30) skulle iallafall lite av pressen försvinna. Eller är jag helt ute och cyklar nu?
Jag vet inte vart det börjar men någonstans är det ju. Om det börjat så borde det väl kunna ta slut?
Och ja, jag vet att detta inte är något som började nyligen. Det har säkert funnits hur länge som helst men mycket har faktiskt ändrats och fått lösningar bara de senaste 50 året.
Kommer att stoppa ätstörningar vara lite som finding a cure for cancer? Omöjligt?
Kunde laddat upp värsta skräckbilden men jag vill faktiskt inte. Vill ni se det, google it. Jag mår dåligt av att bara se bilder.
Kommentarer
Postat av: Ida b
jag har ju 34 i många kläder, så tycker inte de borde ta bort storleken :p finns ju många som är korta o små som jag.. men däremot är de ju inte naturligt och ha 34 när man är 175 cm :S de är nog mest de som är sjukt!
Postat av: Sara
Nä det är ju sant. Det är det att kläderna är så galet oproportionerliga. Man ska vara jättesmal fast 1,80. Alla mina leggings är 1-2 dm för långa och jag har aldrig trott jag har korta ben..
Postat av: amila
oj riktigt bra inlägg, det är så viktigt att man uppmärksammar detta.
Trackback
