Men hur söt får man vara?
Fresh?
Och nu kan man ju tro att bilden är missvisande, dörrarna kanske finns där någonstans.
Men nej, det gör dom inte.
I would gladly hit the road, get up and go if I knew that someday it would lead me back to you
Aktiva onsdagen
Började med att åka till gymmet på förmiddagen, sen ut med Cindy, rensade i trädgården i mer än 2 timmar, duschade, lagade mat, dammsög, passade Stella och Axel och sen kom jag hem vid halv åtta och var helt slut.
Nu blir det Grey's anatomy och sen BB. Sen somnar jag nog som en stock :)
Kalmar
Idag var jag och Hanna inne i Kalmar. Det var dags för nya joggingskor!
Vi var inne på Intersport i Baronen utan att få någon hjälp (killen var upptagen heeela tiden). Vi sket i det och åkte till Team Sportia i Giraffen, vilken besvikelse! De kunde inte alls kolla hur vi gick/sprang. Han bad oss ta av oss skorna och böja på benen för att se hur vi gick med fötterna, eeh..? Sen rabblade han alla märken som de hade, det hade man ju inte kunnat se själv? Vi sket i dom och gick till Intersport och vilken skillnad! Killen ställde oss på någon spegel-grej för att se hur vi gick med fötterna och tog massa kort och sånt. Han visade vissa skor som passade Hanna och vissa som passade mig. Hanna åkte därifrån med ett par skor och jag med ett par strumpor. Jag fick åka in till stan igen för att köpa mina skor där, de hade inte min storlek i skorna jag ville ha (de hade bara min storlek i blå/vita, jag vill ju ha de rosa som är på bilden!).
Sen åkte vi ut till Cervera där jag köpte massa grytor och sånt till specialpris. Pappa förde över pengar till mig men inte visste jag att allt gick till mig! :) Nu är det bara stekpanna som fattas sen har man allt i spisväg! Förutom spisen då.. Inte för att jag har planer på att flytta än men iaf :) TACK!
Längtar till benhinnorna blivit bättre (har inte tränat sen torsdags) så jag får testa mina nya skoooor :)))))
BB
Big Brother.
Världens sämsta program.
Ofta brukar man ju älska att hata saker. Så är det inte i detta fall.
Faktum är att jag hatar att älska det. Varför tycker jag om ett sånt skitprogram? Det känns som en uppdatering av The Sims fast man nu inte får inreda huset själv. I huset bor massa uppmärksamhetssökande människor. Ja, det kan väl ingen säga emot? De vill ha uppmärksamhet. Fyll ett hus med attentionwhores och det blir underhållning.
Men konceptet liksom. Hur simpelt är det inte? Sätt upp filmkameror i varenda vrå i huset. Sätt in ett par människor. Ta några normala men mest galningar (som till slut kommer förvandla de normala till freaks). Ta sedan bort allt de gillar, så som cigg. Dramaaa..
Sen finns det faktiskt vissa som jag inte vet namnen på. Jag har iofs inte kollat sen det startade men ändå. Man vet ju vilka de flesta är. Men sen är det någon tjej med glasögon och någon kille med lockigt hår. Alltså vad gör de ens där? Är de verkligen där hela tiden? Och isåfall, hur passiv får man vara?
Det som aldrig går att lita på när det kommer till attentionwhores är väl... allt?
Det finns ingen chans att Gurkan är sitt rätta jag, eller?
Det känns som Martin spelar mycket snällare än vad han är.
"Hunken" (kan inte hans namn och tycker inte att smeknamnet passar) verkar halvt lost.
Katerina, lärare? Inte till något av mina framtida barn iallafall (ja, det finns ett liv efter bb-huset)...
Roza, väx upp och SLUTA LIPA ÖVER NICKY.
Sonia säger själv att hon kastar kniv på sin bror när de bråkar. Mm jag vill sova i samma hus som dig.
Rodney, imponerade tal om att 25% av alla män föds med en otrohetsgen. Tyvärr (för Rodney) ganska tveksamt, men det skulle ju förklara en hel del.
Det är ju ganska underhållande.. Fast jag skäms över att jag tycker det. Men nu vet ni det iallafall.
Big Brother - jag hatar att älska det.
Onsdag..
Jag har inte gjort mycket vettigt idag. Åter med i arbetsförmedlingen, woho. Lämnade ett par skor till skomakarn (dragkedjan gick sönder 1 sekund innan vi skulle springa till bussen i fredags, great). Åkte och tränade för att jag var uttråkad men hade så sjukt ont i benhinnorna IGEN. Blir så sur. Kunde bara springa 1,5 km sen fick jag ställa mig på den trista crosstrainern. Booooring.
Snart ska jag åka till Sanna. Kanske är sista gången man är där på länge nu.
Imorgon eftermiddag så åker jag och hämtar Stella. När mamma kommer hem så blir det våffelgräddning för hela slanten :)
Helgen
I fredags var jag med Sebbe. Vi lagade fajitas och det var huur gott som helst. Sen tittade vi på Sanctum. Den var skitbra men jag hade panik ungefär under hela filmen, halv klaustrofobisk som man är (och rädd för att drunka med för den delen). Fast vem är inte det?
Efter det kollade vi på någon komedi. Jag somnade så den var väl inte superduperbra.. haha
På lördagen kom Ida och Sanna hit vid fyratiden och vi började förbereda inför den andra Idas födelsedagsfest. Vi bakade en tårta. Vi gjorde till och med bottnen själva! Så tårtan hade två lager, det ena med chokladmousse och det andra med hallonsylt och grädde :))
Vi käkade kebab, gjorde oss i ordning och kom till Ida runt halv åtta. Det var jättetrevligt och vi hade skitkul :)
Sen blev det buss in till Kalmar. Jag fick superont i magen (skyller på cidern. Eller kebaben. Eller tårtan.). I vilket fall så tog det inte så lång tid innan jag och Sanna tog en buss hem igen. Kvällen var iallafall jätterolig. Länge sen man var ute med bara tjejer :)
I söndags gjorde jag inte många knop. Jag och mamma cyklade runt lite. Körde runt lite. Jag tittade nog mest på OC och slappade faktiskt. Riktigt skönt :)
Jag tog inte så många bilder i lördags men jag har INGEN på varken födelsedagsbarnet eller mig. Fail.
Jag har fler bilder än såhär men Merita hotade att råka göra mitt hår gult nästa gång om jag lägger upp dansbilder, och här tar vi inga risker! ;)
Tack för en fin helg!
Ung och bortskämd i Kina
Just nu tittar jag på ett program på tv4 fakta som heter så. Alltså jag vet inte vad jag ska säga.
Det finns en militärskola som täcker fem provinser (dels den jag var i). Föräldrar (rika föräldrar) som inte tycker om sina barns beteende kan skicka sina barn till denna skola. Skolan har inte vanlig undervisning. Rektorn säger att det handlar om att göra barnen till bra människor. Bra folk. Det kan ju diskuteras.
De går 4 mil om dagen. De står på tårna hur länge som helst. De får hoppa grodhopp hur länge som helst. De som inte håller lika högt tempo som de andra blir slagna. De sover på golvet i lastbilar. De får sällan brev från sina föräldrar. De flesta är mellan 10 och 18 år.
Jag förstår inte sånt här. Även om inget av detta förvånar mig så kan jag sällan hålla med om det. I Kina handlar allt om prestationer. Att göra sitt bästa räcker inte, man måste vara bättre än alla andra. Så är det i alla kinesiska skolor. Det finns poängsystem längst bak i klassrummen för att föräldrarna ska kunna se hur deras barn uppför sig i skolan. Eleverna är under enorm press. De går i skolan flera timmar mer än vad vi gör och när de kommer hem så pluggar de tills de somnar.
I det här programmet skulle barnen lära sig en buddistisk dikt på mer än 1000 ord utantill - på tre minuter. Kan de inte läsa upp den rätt, gissa vad som händer.
Alltså hur kan de ens tro att sånt här ska funka? "Jag är inte omänsklig" sa en av pojkarna. Nä, det är dom faktiskt inte. Vissa saker de utsätts för anses som ren tortyr och jag kan inte säga emot.
Något som ingen kan bli förvånad över är att barnen konstant funderar på att rymma. En pojke försökte men misslyckades. Han fick 50 slag med en käpp på var hand. Hans händer var så svullna att han inte ens kunde hålla i något.
Vissa föräldrar ångrar att de satt barnen i skolan. Barnen ringer och gråter (konstigt?) i telefonen. Barnen är där oftast på ett 6månaders eller 12månaderskontrakt. Oftast vet de inte att de ska åka dit. I nästan alla fall lät det "pappa sa att vi skulle till doktorn" eller "mamma sa att vi skulle på semester". Sen dumpas de i världens hell hole.
De här barnen saknar sina föräldrar hela tiden. De älskar dem uppenbart över allt annat. Hur kan man älska någon som sätter en på ett sånt ställe frivilligt? Och hur mycket kan föräldrarna egentligen älska sitt barn om man gör så mot det?
Svin.
Onsdag
Jag trodde det skulle gå över tills idag, brukar bara ha träningsvärk dagen efter men nej. Vaknade till i morse av att jag låg på mage. Jag hade lagt armarna över ("framför") kroppen, alltså typ under kudden. Det gjorde så ont i armarna att jag vakande. Det har nog aldrig hänt innan..
Men passet var iallafall grymt kul! Även om vissa slog lite väl hårt (piken går till 2metersmannen).
Idag på gymmet fick jag skippa allt som hade med armarna att göra. Att sträcka upp armarna gör skitont.
Faaast jag känner mig grymt stark. Haha, musklerna är typ helt svullna.
Snart ska jag åka och handla. Undra vad man ska äta idag. Vi hade inget alls hemma så eftersom man ändå måste handla kan man ju laga vad man vill (vilket oftast inte underlättar).
Hittade en bild på mig på en blogg. Vad töntigt att klippa bort mitt ansikte och sätta in sitt eget!
Byxelkrok
Denna båt slet sig från hamnen under en storm i November och kom upp på stranden. Lycka till att få loss den därifrån..
Pappa var ute och röjde på markerna. Det var älgspillning överallt och jag kunde inte sluta leta efter älgar..
Mamma och jag åkte till Lyckesand och det såg lite annorlunda ut.
Jag skrattade så att tårarna rann. Det tog flera försök innan de kom upp för sandkanten. Det såg så roligt att se båda stå och trampa sand.
Övergiven husvagn? Jag hoppas det...
Jag kommer faktiskt inte ihåg.
Det där kommer väl ingen ihåg längre, eller?
Inte jag iallafall. Jag har ändrats så mycket sen den tiden. Det känns som evigheter sen. Det har väl gått ungefär 1,5 år. Men det känns som mycket längre. Ändå kan jag ibland bli så förbannad. På honom. På mig. Att man kan vara så blind. Det är sjukt. Obehagligt. Nu är det gjort iallafall. Aldrig blind igen. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Skrika. Fast ändå inte. Det där betyder inget längre. Låter rätt hemskt när man skriver det men det är så det känns. Eller inte känns snarare. Det känns ingenting. Såg nyss en bild på oss och jag blir mer arg än glad. Till och med efter såhär lång tid. Borde man inte bli glad då? Komma ihåg de fina stunderna? Jag tänker inte på sånt där. Jag kommer knappt ihåg dem. Jag kommer knappt ihåg något alls känns det som. Inte de dåliga stunderna heller. Jag kommer bara ihåg känslan. Den dåliga känslan. Det är lite av den dåliga känslan jag får när jag ser kort på oss. Det finns liksom inga spår kvar förutom bilderna. Inom mig verkar det bara finnas någon sorts..ilska? Jag vet inte vad det är. Eller är jag bara besviken på mig själv? Att jag lät det pågå?
Allt det där pågick för länge. Jag fick liksom nog. När det var slut så var det som att man slapp det. Inte att man missade något utan att man slapp det. Det borde tagit slut så mycket tidigare. Men det tog iallafall slut. Jag hade förberett mig på att må dåligt. Efter kändes det ibland som att jag gick och väntade på att jag skulle bli ledsen. Inse att det var över och bli ledsen. Men det hände inte. Jag insåg att det var över men sen var det liksom bra. Jag blev gladare. Ett tecken på att relationen egentligen var över långt innan jag sa orden.
Såhär i efterhand vet jag inte vad vi fick ut av varann sista tiden. Sista året? Sista åren? Vi var så olika. Passade vi ens någonsin ihop? Vi hade många bra stunder, men de dåliga överväger. Fast det kanske är bara jag som känner så. För det var bara jag som gav. Hela tiden. Hela tiden. Fick aldrig något tillbaka. Men det var ju då. Jag lärde mig på det.
Jag blev bränd som ung, så då slipper jag det sen. Förhoppningsvis iallafall. Minsta tecken på något så får det vara. De där små tecknen på att det inte kommer funka, då är det inte värt det. Man ska inte behöva kämpa så mycket. Vi hade det bra också. Ibland. Så jag är inte ledsen över något egentligen. Inte att vi blev ihop och inte att vi gjorde slut.
Det enda som det egentligen gjort mot mig är nog rädslan att släppa in någon på livet. Vill inte gå igenom sånt där igen. Vill inte må dåligt. Vill inte bli bränd.
Det är väl nu den bra känslan borde överväga men den kommer jag faktiskt inte ihåg.
Men nu är allt det där så långt borta. Jag kommer knappt ihåg det längre. Det var helt enkelt inte meningen.
Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut.
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring.
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut.
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut.
Du säger att du minns och att det känns som igår men det var för länge sen för att ens komma ihåg.
Märkt för livet. Felmärkt för livet?
Ohh noo you didn't..
Ingen man vill ha med sig på orientering precis..
"Sleep when your dead". My dead what?
http://ugliesttattoos.failblog.org/
Eric Saade
Liten tjej i programmet Familjen annourlunda, dryga 3-3,5 år, pratar om idolen Eric Saade. Problemet är att hon vill gifta sig med honom men inser att han kommer vara jättegammal när hon är stor nog att gifta sig.
- Jag vill ju gifta mig med en snygg kille som Eric Saade.. Men jag får gifta mig med Emil då, han har ju iallafall en verktygslåda..
Problemet är löst. Hoppas bara att Emil på dagis aldrig får reda på att han är andrahandsvalet..
Happy Bday Mormor!
Jag åkte till morfars grav för första gången med. Det kändes lite lustigt men den var väldigt fin.
Nu ligger jag i sängen med århundradets huvudvärk och pizza-craving. De två borde ju inte gå ihop? Brukar inte vilja äta när jag har ont i huvudet men pizza kanske.. Nää inte på en måndag. Det blir ju ingen träning heller pga huvudet. Får se vad det blir. Pannkakor? Orkar man göra det? Mackor i sånt där järn? Har vi sånt bröd?
Alltså, hungern slår kan jag säga..
Ska drulla ner för trappan och se vad det kan bli för kvällsmat.
Holla!
Åh du lille
Bilderna är från blocket vilket betyder att alla dessa små liv är till salu.
Fokusera.
Dålig tajming.
Inte nu.
Mardröm
I drömmen hade jag fått cancer och den var så långt gången att det inte fanns något att göra. Jag var ledsen och grät över alla saker jag inte hunnit med. Skaffa familj och massa sånt. Jag kände sån extrem ångest och jag bara grät och grät. Till slut vaknade jag och började gråta bara för att drömmen var så hemsk.
Det är den värsta dröm jag någonsin haft. Jag trodde verkligen det var på riktigt. Inget var speciellt ologiskt. Inga grisar som flög liksom. Vi satt i vår sommarstuga och åt kroppkakor. Jag satt på golvet och lekte med Cindy och vi pratade om allt jag inte hunnit göra. Vaknade upp med ångest, panik och var bara sjukt ledsen. Sen när man insåg att det bara var en dröm så blev man ännu mer ledsen, ledsen för de som det faktiskt inte är en dröm för. Som blir sjuka unga. Obotligt sjuka.
Skyller förövrigt drömmens kroppkakeätande på att mamma och jag satt och kollade på tvprogrammet Dansbanan i Täfteå igår.
Största anledningen till drömmen måste varit när pappa nämnde någon från Antikrundan (?) som hade typ 52 cancerknölar. Så drömmen hade ju en logisk förklaring, men det visste man ju inte då..
Cancer som är så läskigt vanligt med. Farfar fightade cancer. Mormor fightade cancer två gånger. Pappa fightade cancer.
Är det inte dags att hitta ett effektivt botemedel?
Pics
På vårt hostel i Luoyang fick vi signa väggen innan vi åkte därifrån. This should be the great wall of China!
På Shaolin-templet fanns massa roliga kung-fu-statyer och detta är min och Silkes tolkning, haha
Efter 3000 hoppkorts-försök så gav vi upp och utsåg Charlie till en taskig fotograf, men det var kul iallafall.
Stockholmsnatt
Aahh seg på att blogga. Händer ju inte så mycket. Tittar på Stockholmsnatt nu. Verkar sådär. Sörmlänningen är bäst iallafall,
"Jag brukar fråga mig själv om jag tror på Gud, och svaret är ja. För Han är alltid emot mig. Precis som kvinnor."
