Idag var jag och mamma i Emmaboda för mormor fyller 90 år idag. Det kräver ju lite kalas. Igår var det fler där men jag hängde med dit idag. Fikade och sånt gott.
Jag åkte till morfars grav för första gången med. Det kändes lite lustigt men den var väldigt fin.


Nu ligger jag i sängen med århundradets huvudvärk och pizza-craving. De två borde ju inte gå ihop? Brukar inte vilja äta när jag har ont i huvudet men pizza kanske.. Nää inte på en måndag. Det blir ju ingen träning heller pga huvudet. Får se vad det blir. Pannkakor? Orkar man göra det? Mackor i sånt där järn? Har vi sånt bröd?
Alltså, hungern slår kan jag säga..

Ska drulla ner för trappan och se vad det kan bli för kvällsmat.

Holla!

Bilderna är från blocket vilket betyder att alla dessa små liv är till salu.

Fokusera.
Dålig tajming.
Inte nu.

Inatt hade jag värsta drömmen någonsin. Så sjukt verklig och jag kände verkligen hur dåligt jag mådde. Ångest.
I drömmen hade jag fått cancer och den var så långt gången att det inte fanns något att göra. Jag var ledsen och grät över alla saker jag inte hunnit med. Skaffa familj och massa sånt. Jag kände sån extrem ångest och jag bara grät och grät. Till slut vaknade jag och började gråta bara för att drömmen var så hemsk.

Det är den värsta dröm jag någonsin haft. Jag trodde verkligen det var på riktigt. Inget var speciellt ologiskt. Inga grisar som flög liksom. Vi satt i vår sommarstuga och åt kroppkakor. Jag satt på golvet och lekte med Cindy och vi pratade om allt jag inte hunnit göra. Vaknade upp med ångest, panik och var bara sjukt ledsen. Sen när man insåg att det bara var en dröm så blev man ännu mer ledsen, ledsen för de som det faktiskt inte är en dröm för. Som blir sjuka unga. Obotligt sjuka.


Skyller förövrigt drömmens kroppkakeätande på att mamma och jag satt och kollade på tvprogrammet Dansbanan i Täfteå igår.
Största anledningen till drömmen måste varit när pappa nämnde någon från Antikrundan (?) som hade typ 52 cancerknölar. Så drömmen hade ju en logisk förklaring, men det visste man ju inte då..

Cancer som är så läskigt vanligt med. Farfar fightade cancer. Mormor fightade cancer två gånger. Pappa fightade cancer.
Är det inte dags att hitta ett effektivt botemedel?

Charlotte la upp lite nya kina-bilder på facebook som jag på något skumt sätt inte har..



På vårt hostel i Luoyang fick vi signa väggen innan vi åkte därifrån. This should be the great wall of China!


På Shaolin-templet fanns massa roliga kung-fu-statyer och detta är min och Silkes tolkning, haha



Efter 3000 hoppkorts-försök så gav vi upp och utsåg Charlie till en taskig fotograf, men det var kul iallafall.

Kvart i sju slet jag mig ur sängen. Upp ur sängen, äta frukost, åka till jobbet. Var klar redan vid halv tolv. Åkte hem till Cindy. Gick ut och gick (så långt som hon går med på att gå), lagade mat, hängde tvätt, manglade, dammsög, hämtade mamma, handlade, fikade, hannabesök, träning, dusch, tv, slapp. Alltså, man hinner med rätt mycket på en dag! :)

När lugnet lagt sig, när allt är som vanligt, det är då det känns. När det känns som man aldrig varit iväg är när det gör som ondast. Har inte tänkt på det på ett tag. Inte tänkt på Silke och Charlotte på ett tag. Inte saknat dem på ett tag.
Det bara slog mig nu. Satt och lyssnade på musik och bara började gråta. Vad tomt det är. Vad tomt det känns att inte dela allt med dem. Det var ju vi tre. Vi tre mot Kina. Mot världen. De var ju det enda man hade. Vi var en familj. Vi hade alltid varann. Vi var alltid med varann. Vi fanns ju alltid där. De fanns alltid där. Jag satt ofta på golvet i Charlies rum och pratade bara för att det kändes för ensamt att gå in i mitt eget rum för att sova. Så mycket var vi med varandra. De där tjugo minuterna innan man somnade i sitt eget rum kändes ensamma. Vi gjorde ju alltid allt ihop.
Sex and the city på kvällarna. Silke och jag körde alltid introt. Silke var de mörka tonerna och jag de ljusa. Charlotte nämnde en gång hur mycket hon skulle sakna oss.

Onsdagarna var Walmartdagen. Vi handlade och jag köpte alltid en bit chokladtårta, Silke köpte cheesecake och Charlotte bytte mellan de två. Sen blev det film på kvällen. Tjejmys. Mitt i veckan. Det var vår tradition.

Tänk alla gånger man hörde ljusa skrik följt av ett " SARAAAA!! SPIDEEER!!!!!". Hämta muggen, fånga spindeln, ut genom fönstret. "Are you ok?"

Det var så skönt att slippa vara ensam. Innan har jag alltid behövt ensamtid men det behövde jag inte då. Kanske för att man inte hade sin riktiga familj runt sig och så fort man blev ensam så kände man sig så ensam.

En kväll var vårt badrumsfönster misstänksamt öppet. Charlotte och jag stirrade upp oss och det slutade med att hon tog med sig kudde och täcke och sov hos mig.
En kväll gick jag in i Silkes rum för att fråga något. Där satt hon och grät. Efter 2½ års förhållande började det knaka och hennes pojkvän hade gjort slut. Resten av kvällen satt vi alla på hennes säng och pratade. Pratade och pratade.
En kväll ringde mamma mig oplanerat på skype. Magen vände sig ut och in. Hon hann inte säga "hej" förrän jag frågade vad det var. Efter ett tags skypande går jag ut ur rummet, in i badrummet, tar ut linserna och bara gråter. Jag bara grät och grät. Jag kunde inte sova. Jag ville inte ens gå och lägga mig. Jag satt uppe halva natten och kollade på Ugly Betty. Så där satt vi i vår oranga fula soffa. Jag som bara grät, Charlotte och Silke som inte visste vad de skulle säga. Jag saknar vår fula oranga soffa. Med divanen. Den divan som räknades som min efter jag trillat och fått en spricka i svanskotan. Det som hände när jag och Silke skulle testa hennes nya kamera. Helt plötsligt ligger jag på marken och kan inte röra på mig. Hon skrattade först, sen panik. Hon ville springa och hämta någon men allt jag fick fram var "don't leave me". Aldrig ensam. Alltid med varandra.
Vi lärde oss att gråta ut men också skratta så man grät. Vi ställde upp för varann i vått och torrt. Medgångar och motgångar. Delad glädje blev dubbel glädje och delad sorg blev kanske inte alltid halv sorg, men det fanns något att luta sig tillbaka på. Någon att prata med. Någon som frågade om man var okej när de såg att man inte var det. Någon som satt i samma båt. Leva liv både i Kina och hemma samtidigt. Hänga med i svängarna i allt som hände hemma. Bra och dåliga saker. Roliga och jobbiga saker. Det är svårt att inse saker från andra sidan jorden. Man lever i en värld som känns som en låtsasvärld. Det där var ju inte den riktiga världen. Inte min riktiga värld iallafall. Man kämpade med saker hemma och saker i Kina samtidigt. För att förklara något som hänt hemma för dem var man ibland tvungen att dra längsta historian någonsin, bara för att man ibland glömde att de inte visste allt om mig. De kände mig ju så väl. Men de visste inget om de där hemma. Allt om mitt liv där hemma. Vem var vem? Ibland kändes det som man glömde själv. Hur hängde allt ihop egentligen? Att förklara saker man knappt själv förstod sig på kunde bli förvirrande. Men vad var mer förvirrande än Charlottes lillasysters förhållande med en kille som hon hade barn med men som hade en annan flickvän? Och vad hette Silkes kompis som var i Australien och som skrev på facebook att solen sken varje gång hon pussat en kille? Vem var vem av Charlottes bröder? Vad hette Silkes granne nu igen?
Ja, vi pratade en hel del om livet där hemma. Efter fem månader börjar samtalsämnerna sina och vi inser att vi pratat om det mesta. Man hade koll på mycket av vad som hände i deras liv hemma också. Det gick så långt att de började intressera sig för Kissie... Så få samtalsämnen hade vi kvar. Såklart pratade vi om allt och hur mycket som helst. Men man pratar ju oftast om andra människor. Och vi kände ju faktiskt inte så många gemensamt. Så det blev mest skvaller om livet där hemma. Även om det krävde en halvtimmes förklaring bara för att komma till poängen.

Det är konstigt hur nära man kommer människor på fem månader. Efter att bara blivit ihopparade med varann. Ingen kände någon. Här - ni ska bo ihop. Vem är Silke? Vem är Charlotte?
Och så blev det så bra. När Coco körde oss till tågstationen när vi lämnade Changsha sa hon att under alla år de tagit emot interns så har inga haft så bra samhörighet som vi hade. Det förvånar mig inte. Vi passade ju så himla bra. Det kunde inte ha blivit bättre. Jag saknar verkligen de där små stunderna vi hade i slutet av resan när vi bodde på hostel och sov i samma rum. Alltid någon som sa något innan vi somnade.  Något om hur man skulle sakna Charlottes försök att säga Nattinatt utan att låta som en tysk soldat. Något om hur man skulle sakna Silkes försök att läsa och förstå mina facebookstatusar. Något om hur tyst det skulle bli utan mitt konstanta sjungade. Något om hur mycket vi skulle sakna varann. Något om hur tomt det skulle bli sen.

Nu är det tomt. Att säga hejdå var jobbigt men man var rätt uppe i sin egen hemresa med. Man kände inte så mycket då. Inte lika mycket som nu. Vad gör de nu? Silke har jag skypat med en gång men Charlie är rätt svår att få tag på. Jag är säkert lika svår att få tag på. Skype är aldrig igång längre.

Men vad gör de nu nu? Nu när jag sitter här och bloggar fast jag borde sova?
Hade vi varit i Kina nu hade jag inte bloggat. Då hade jag suttit på golvet i Charlottes rum.

Idag kom pappa och hämtade mig runt tiotiden. Det blev att åka och jobba lite. Denna gången handlar det om att bygga upp typ ett sökregister. Det blev lunch ute i orrefors på den restaurangen där. Vet inte vad den heter. Den har Thai och svensk buffe iallafall. För mig blev det paneng (stavning?) och det var ett tag sen maten brände. Saknade Kina där ett tag! haha

Sen blev det lite mer jobb innan mamma kom och vi åkte till mormor. Väl framme hos mormor så började mamma må dåligt så jag fick själv uträtta mormors ärenden på apoteket och i mataffären. Sen blev jag skittrött men efter ett tag var det dags att köra hem. Eftersom mamma inte mådde bra så kunde vi ju inte byta trots att jag var så trött. Fick sitta och verkligen koncentrera mig på att vara vaken.
Efter det blev det träning på friskis. Jag sleeeet iväg mig. Verkligen. Var inte alls sugen.

Ja det kan jag väl räkna som en effektiv dag. Imorgon ska jag fortsätta jobba men gör det hemifrån. Pappa är inte på kontoret på hela dagen, Cindy är hemma själv och jag kan ju lika gärna göra det hemifrån. Plus att man får lite sovmorgon. Whooop :))

Axel hade kalas på mejeriet i helgen förresten! Cowboytema :)
 

Ingen som vill betala för mina shoppingbehov?

Ja. Nu har man gjort det igen.
Lite militäraktiga. Snygga när man blir brun :)

(snyggare i verkligheten)


Från Din sko såklart

Nu har jag nog hittat något. Kanske. Tror faktiskt det skulle kunna bli bra. Riktigt bra. Sånt där är kul, fast på något seriöst sätt.
Det är ju sånt här jag vill göra.
Ja.. Jag tror det är dags att ansöka!

Nu var det ett tag sen man bloggade. Blir ju så ibland.
Helgen har varit ganska fullspäckad. I fredags var jag med Ida, Sanna och Hanna. Hanna och jag delade på en millenium 2000 från Amigo. Sjukt gott! Men hur ska folk kunna äta upp hela sånna? Ingen av oss fixade sin halva..

I lördags hängde Sebbe med när jag för första gången skulle till systemet. Jag frågade om han visste vem Sara Karlsson var. Jag sa att hon varit med i tidningen och han sa att han inte läste tidningen. Han blev lite frustrerad ett tag men sen när vi kommer hem till honom så säger Lotta "Jag såg dig i tidningen!". "Åhhh är det DU som är Sara Karlsson?!" Så för er som missat så var jag i tidningen i.. fredags? De skrev fel namn, såklart..
Sen blev det utgång med Sebbe, Nordström, Sjölin, Matilda och Anton (? Sjukt dålig på namn..).
Spelade en hemmagjord version av spelet Med andra ord med Sebbe och Nordström först. Jag började förklara:
"Man stampar på det" och sekunden senare skriks det "SVAMP" och "RÖKSVAMP" samtidigt. Svaret var röksvamp.
Alltså är det det man tänker på först? haha
Sen blev det palace. Inte så mycket folk men det var rätt gutt. Slippa trängas. Eller, när man dansar med dom så får man trängas lite iallafall, haha.

I söndags kväll åkte jag hem till Hanna och kollade på Solsidan och Wallander. Skulle köpa lite chips och dip på vägen dit. Netto hade stängt så körde till Statoil. 51 kr för en liten påse chips, dip och gräddfil. Jag trodde folk brukade råna affärer och inte tvärtom...

Idag har jag hyllat alla hjärtans dag genom att träna, sovit, tittat på tv och sunkat runt i myskläder. Brände en skiva till mamma.
Alltså. Denna dagen suger. Hade det bara varit en vanlig måndag så hade den väl varit okej. Men neeej, gör en dag så alla som är singlar får känna sig lite extra ensamma. Sådär i vintermörkret. TACK.

Tackar iallafall för en bra helg! :)

Lite sommar kanske skulle vara något.

Idag gick jag upp vid kvart i sju för att skjutsa pappa till stationen. Vilken snöstorm det var! Gjorde inget att jag gick upp så tidigt eftersom jag ändå knappt kunde sova för att det var storm utanför fönstret.
Efter det blev det gym-instruktioner på friskis, skönt att ha det gjort.
Mamma är hemma idag för hon har feber men jag har ändå fått uppdraget att åka och köpa semla till henne, haha.

Har legat lite på latsidan när det gäller att tänka på framtiden men nu får jag nog snart börja tänka på det.
Förhoppningsvis står man på en flygplats igen innan man sätter sig i skolbänken.
Eller, jag ska stå på en flygplats innan dess. Frågan är väl bara vart man ska :)


Hade jag haft en silverväska som killen i bakgrunden skulle man ju haft ett race.

La in de sista korten från Kina på datorn idag och här är några:


Sista frukosten alla tillsammans. Charlotte och jag köpte frukost till Silke =))


De spelade massa 70tals-depplåtar. "Don't leave me blablabla"


Dagen efter det var det dags för mig och Charlie att åka hem. Vi åkte tillsammans till flygplatsen och delade på taxin (det var rätt långt till flygplatsen). Tyvärr behövde hon checka in och gå genom säkerhetskontrollen redan vid åtta på morgonen och mitt flyg var inte förrän 15.35. Vi skulle äta frukost ihop men hann inte. Så där satt man på Starbucks, själv. Efter druckit halva juicen insåg jag att jag inte fick dricka mer då det är omöjligt att ta med allt bagage in på en toalett (och jag kunde ju inte checka in förrns 4 timmar senare).

 
(vad jag än gör så vägrar bilden att vända på sig)
Köpte även såklart lite i Taxfreen. Till mig köpte jag något jag kände igen, Absoult vodka (med kinesiskt samarbete). Henke och pappa fick kinesiskt svar på vodka.
Jag frågade i affärerna om de hade någon stark sprit och fick svaret att de inte hade det, eftersom affären ligger på en flygplats och de får inte sälja högprocentig sprit där. Jag frågade vad deras starkaste var och det var 42%.
Men... Synd att dom inte hade stark sprit!
 
Idag i Kalmar köpte jag en ram och fyllde med lite Kinabilder :))